Kunde inte vakna

tvingade benen att gå ändå

och tänk

vilken dag det blev sen

amazing grace

Grubblig, ganska konstigt ord när man skriver det

men det är nog bara sån jag är

tusen tankar som trängs och alldeles för lite tid

gillar mörkret trivs där på något lustigt sätt

känns tryggt

så svårt att släppa in någon

men det är bästa sättet att inte såra någon

om någon kommer för nära så flyr jag

letar alltid efter en flyktväg

Open up to people I never gonna see again or those who just dosen't care

feels safe

if one of those gets too close I simply run

apatisk, inget grepp om tiden

skuld, känslig för beröring

inte riktigt här, osammanhängande tankar

hjärtat, tryck över ögonen

klarar inte genomföra något

stress, snabb andning, gråt, panik

vill bara bort, rymma

men kommer aldrig iväg, som en hjälm runt huvudet

spända magmuskler, drar ihop sig utan anledning

sova, försvinna lite

varm sen frysa

skuld, tvinga bort tankarna

inte igen, får panik

hjärtklappning, vill inte vara still

måste ut, måste få luft

starkt ljus, höga ljud, mår illa

får uppstötningar, magmusklerna dras ihop

går inte sluta, panik

världen snurrar, håll huvudet lite snett

balansen dålig, gå så sakta att huvudet hinner med

tankarna går i 180 jag i 2

skäms, vill inte att någon ska se

känns som jag vill ha uppmärksamhet

men det är precis tvärtom

somliga går i trasiga skor

vill skuld, vill inte skuld

vad har jag gjort, är så svag

be för mig, jag vet inte vad jag ska göra

Kommer aldrig glömma den kvällen

Jag satt i bilen oförmögen att tänka en enda god tanke. Ångesten låg som en dimma och jag minns att jag tänkte att det enda jag borde göra var att be. Men jag förstod inte varför. Jag visste inte då det jag vet nu. 

Tårarna rann och jag visste inte vad jag skulle ta vägen. Ville bara bort. Så jag körde ner till havet. Det var vackert, alldeles spegelblankt, som lugnet innan stormen. Det såg ut som himlen hade ramlat ner och jag förstod inte då vad det betydde. Jag visste inte då, att de nog var precis det som hänt.

Himlen hade kommit för att hämta hem ett litet liv. Ett liv som inte orkade kämpa längre.

Jag önskar så att jag hade vetat varför hopplösheten kändes så stor och varför känslan att jag skulle be inte försvann. 

Påvägen hem den kvällen fick jag flera gånger stanna för jag inte längre såg vägen för tårarna. Jag visste inte då varför jag grät. 

Inte förrens ett par dagar senare fick jag reda på det. En liten pojke. Ett litet liv hade fått flytta hem. Ganska exakt ett dygn efter min kväll vid havet. Jag önskar så att jag hade vetat. Bett mer.

Jag visste inte då varför himlen hade ramlat ner...  

      Det är lättare att stänga av. Sluta tänka Sluta bry sig. Men tillslut kvävs man. Luften tar slut och man får panik. Om du har varit där vet du.

Alla undra varför men jag har inga svar.  

För mycket tankar. Tankar som snurrar runt runt. Ingen att dela de med. Vet inte vad de ska tycka. Eller vet jag det och det är därför jag inte säger nått. Försöker le och komma på någon ursäkt till att jag försvann några minuter. Hoppas de går på det för jag är inte redo att berätta. Inte än.

Endel säger att man är sitt djur. Man formas efter varandra och tillslut blir man väldigt lika. Isåfall skulle väl jag beskrivas som lite osäker och "folkskygg", att jag gärna kommer nära men bara på mina egna vilkor och när jag är på humör, att jag lätt blir uttråkad  samtidigt som jag kan vara väldigt lättroad. Och när jag blir arg. Då smäller det.