Kommer aldrig glömma den kvällen

Jag satt i bilen oförmögen att tänka en enda god tanke. Ångesten låg som en dimma och jag minns att jag tänkte att det enda jag borde göra var att be. Men jag förstod inte varför. Jag visste inte då det jag vet nu. 

Tårarna rann och jag visste inte vad jag skulle ta vägen. Ville bara bort. Så jag körde ner till havet. Det var vackert, alldeles spegelblankt, som lugnet innan stormen. Det såg ut som himlen hade ramlat ner och jag förstod inte då vad det betydde. Jag visste inte då, att de nog var precis det som hänt.

Himlen hade kommit för att hämta hem ett litet liv. Ett liv som inte orkade kämpa längre.

Jag önskar så att jag hade vetat varför hopplösheten kändes så stor och varför känslan att jag skulle be inte försvann. 

Påvägen hem den kvällen fick jag flera gånger stanna för jag inte längre såg vägen för tårarna. Jag visste inte då varför jag grät. 

Inte förrens ett par dagar senare fick jag reda på det. En liten pojke. Ett litet liv hade fått flytta hem. Ganska exakt ett dygn efter min kväll vid havet. Jag önskar så att jag hade vetat. Bett mer.

Jag visste inte då varför himlen hade ramlat ner...  

      Det är lättare att stänga av. Sluta tänka Sluta bry sig. Men tillslut kvävs man. Luften tar slut och man får panik. Om du har varit där vet du.

Alla undra varför men jag har inga svar.  

För mycket tankar. Tankar som snurrar runt runt. Ingen att dela de med. Vet inte vad de ska tycka. Eller vet jag det och det är därför jag inte säger nått. Försöker le och komma på någon ursäkt till att jag försvann några minuter. Hoppas de går på det för jag är inte redo att berätta. Inte än.

Endel säger att man är sitt djur. Man formas efter varandra och tillslut blir man väldigt lika. Isåfall skulle väl jag beskrivas som lite osäker och "folkskygg", att jag gärna kommer nära men bara på mina egna vilkor och när jag är på humör, att jag lätt blir uttråkad  samtidigt som jag kan vara väldigt lättroad. Och när jag blir arg. Då smäller det.